Det ska erkännas, jag var lite shaky när jag åkte iväg till stallet och kände likadant när jag var på väg hem. Men under tiden där emellan mådde jag bara bra. Ändå skönt att ha fått lite frisk luft och solsken efter ett dygns isolering.

Fick lite(t) sällskap på ridturen, alltid trevligt att slippa rida själv - även om jag mest åkte häst idag :) Goliath var lite misstänksam till den 2åriga shettishingsten Tarzan och hans ägare Fia fick hindra lillklimpen från att hugga in på Goliaths bakdel ett par gånger. Men bortsett från det så får man nog leta efter en trevligare unghingst. Han följde matte hack i häl och traskade på utan större bekymmer.

Goliath var lite skeptiskt som sagt, och inte helt förtjust i att behöva göra halt på hemvägen - därav mina höga händer.

Vi ser verkligen ut som ett riktigt ponnyekipage, haha.... 

Fick ett rätt bra tips här i bloggen idag förresten. Något som jag själv tänkt på och som jag faktiskt tillämpade i höstas när jag funderar närmare på saken. Det handlade givetvis om traven :) Tipset var att låtsas som att hästen har världens supertrav på ridbanan och bara trava på helt enkelt. Inga krusiduller och perfektheter utan bara iväg i rätt gångart. Minns att det funkade riktigt bra. Lite klurigt till en början förstås men med travens lösgörande förmåga började hästen sen hitta travtakten och slappnade av. Ibland gör man det nog svårare än vad det är och ställer framförallt för höga krav på sig själv om att allt måste vara så perfekt direkt. En kombination av "bara trav' på" och fortsatt träning på övergångar och igångsättningar kan nog bli riktigt bra. We'll see!

Jag har ju ett antal (!) bloggar som jag följer så gott som dagligen och idag måste jag bara få länka till en av dem, då bloggerskans inlägg var så klokt och sant.

http://hastochhund.bloggagratis.se/2011/02/18/4646709-att-inse-sin-litenhet-och-da-menar-jag-inte-storleken-d/

Det är märkligt hur en bakterie kan påverka kroppen från att må hur bra som helst och sen ge en nära-på-döden-upplevelser. Magsjuka är verkligen inget vidare...tur att jag hade en kortvarig sort i varje fall.

I morse vaknade jag tjugo i sju och kunde absolut inte sova mer. Hade legat hela dagen innan så att jag till och med hade värk i rygg och höfter bara av liggandet. Feberfrossan gjorde väl kanske iofs sitt till också... Hur som helst så var jag till och med lite hungrig när jag vaknade. Dröjde dock till halvtio innan vi kom igång med frukosterandet och jag fick i mig både en rostad macka, ett glas juice och lite fil. Kroppen behövde verkligen lite näring och påminde mig genom att bli svag och lätt yrslig. Men nu känns det finemang. Så gott som iaf.

Hoppas mina kära kollegor slipper samma öde som drabbade mig. Några enstaka barn har klarat sig med livet i behåll i alla fall, så det finns ju hopp!