En av de saker som kan vara svårt att diskutera hästmänniskor emellan är hästens ”stöd” på tyglarna. Synen på hur det ska vara är väldigt olika och dessutom menar vi ofta olika saker fast vi använder samma ord. Eller menar samma saker men använder olika ord. Till att börja med är det alltså viktigt att försöka reda ut vad man egentligen menar med olika ord.

Många ryttare anser att hästen ska gå med stöd på tyglarna. Om den inte gör det så menar man att den har släppt kontakten till bakbenen och inte jobbar med ryggen. Jag ogillar ordet stöd i detta sammanhang. Att ta stöd mot något innebär att lägga vikt i eller mot detta något. Att hästen ska stödja på tyglarna (för övrigt det uttryck som används i dressyrens tävlingsreglemente, TR) innebär alltså att den ska lägga vikt i tyglarna. Den aktuella meningen i TR börjar ”Med stadigt huvud och fritt buren hals…” Jag kan inte få ihop en fritt buren hals med ett stöd på tyglarna. I mina öron motsäger dessa två varandra.

Jag föredrar ordet kontakt för att beskriva vad som ska finnas mellan hästens mun och ryttarens hand. Vad är då skillnaden? Den stora skillnaden är att hästen inte lägger vikt i tyglarna, utan att den, precis som det står i TR, bär sin hals (och sitt huvud förstås) fritt. Kontakten kan bestå enbart av tyglarnas vikt.

Sammy går fram till handen.

Men är det då inte som kritikerna säger, att om tygeln hänger så har hästen släppt kontakten? Jodå, det kan vara så, men det behöver inte vara det. Du ska vara uppmärksam på att hästen alltid söker din hand. Om du går fram med handen och sätet så ska hästen följa din hand. Man säger att hästen går fram till handen, utan att vara på handen. Om hästen inte följer din hand, utan blir kvar i samma form trots att du ger mer och mer tygel, ja då kan den ha släppt kontakten.

Att lära hästen att gå med en jämn kontakt till båda tyglarna är som det mesta annat ett arbete som sker i flera steg och som måste ses över tid. Ofta gör vi felet att vi tror att vi ska börja med målet. Vi har en idé om hur det ska se ut när vi rider och så försöker vi helt enkelt få det att se ut så.

Om vi har en idé om att hästen ska gå med lika stöd på båda tyglarna så kortar vi tyglarna och tar oss ett någorlunda lika stöd med båda händerna. På det sättet skapar vi motstånd och spänning hos hästen och så har vi gett oss in på spåret som leder till överaktiva händer som bara försöker få hästen att ”ta ner huvudet”. Lika tokigt kan det bli om vi har en idé om den lätta kontakten som består av tyglarnas vikt, och så rider vi runt på lagom lösa tyglar och hoppas att hästen så småningom ska ”ta ner huvudet” av sig själv.

Vägen till att få en häst som verkligen bär huvud och hals själv och som söker fram till handen, utan att vara på handen, går grovt räknat i tre steg:

1. Via ställning och böjning i innersidan få hästen bort från den inre tygeln.

2. Hästen söker sig till den yttre tygeln.

3. Lika kontakt till båda tyglarna.

1. Capo lättar från inner tygel, men söker sig fortsatt fram till handen. I detta skede bör yttertygel vara lös för att inte störa/förstöra ställning och böjning.

2. Diablo söker sig till yttertygeln. Observera att det inte är min hand som tar kontakt med hästens mun, det är hästens mun som söker kontakt med  min hand. Det är en avgörande skillnad!

3. Så småningom resulterar steg 1 och 2 i att hästen kan söka lika kontakt på båda tyglarna, utan att hamna ”på handen”. Det kan se olika ut för olika hästar och i olika situationer. Ibland har man en högre grad av kontakt, ibland består kontakten endast av tyglarnas vikt. Men något ”stöd” på tyglarna är det inte fråga om!

Kom ihåg – Rid din häst fram till handen, men se till att du inte har hästen på handen!