Enkelt - naturligt - vackert - otvunget
 som om hästen själv gjorde valet

Varför dressyr?

Förutom att vara en trevlig sysselsättning för ryttaren, skall ridningen även vara en trevlig sysselsättning för hästen. Med dressyrarbetat skall vi få hästen att med ryttare på ryggen och på kommando kunna utföra allt det här som hästen klarar av sig själv, naturligt, i hagen. Alla har sett hästen göra både piaffer och passager, och tittar man noga och ofta kan man även se rörelser som öppna, sluta, levader, courbetter och caprioler i hagen.

Ett bra dressyrarbete ökar hästens hållbarhet, och ger hästen möjlighet att vara aktiv hela livet. Om hästen får skador eller förslitningar är det alltid ridningens och ryttarens fel. Det är aldrig fel på hästen. Ibland hör man att "den hästen höll inte för dressyr". I ett sådant fall är det inte hästen som inte höll för dressyren, det var dressyren som var felaktigt anpassad till hästen!

Den häst som är stolt över det den kan, går med glädje till dressyrbanan. Om vi ger vår häst positiva minnen från dressyrpassen, upplever hästarna dressyren som ett trevligt arbete. Mer om detta i kapitlet "feed back och ledarskap". Det är ryttarens ansvar att se till att hästen inte tar skada av det arbete vi ger den, och det är ryttarens ansvar att ge hästen  positiva minnen från ridbanan.

Häst och ryttare har tillsammans egenskaper som kan bli en mäktig enhet. Hästen ger oss styrka, rörlighet, snabbhet. Vi ger hästen vår intelligens och snabba tanke. I den grekiska mytologin talas det om kentauren, som var till hälften människa och till hälften häst. Under korta stunder kan vi som ryttare uppleva hur vi smälter ihop med hästen och bildar en enhet, en magnifik enhet. Den som har upplevt den känslan slutar aldrig rida."

Något som jag verkligen fastnade för var..."Om dressyren sliter ut eller skadar hästen, eller blir en traumatisk upplevelse för hästen, är den felaktigt utförd."  Hur väl stämmer detta överens med den dressyr man ser på tävlingsarenan idag? Även högt upp i klasserna går hästarna med spända rörelser för att få till så mycket bensprattel som möjligt eller med nosen indragen nära bringan för att ge sken av en samlad häst fast bakbenen skvallrar om något helt annat. De där "stora namnen" är dessutom förebilder för så många ryttare och framförallt tränare och då är det inte konstigt att man ser både det ena och det andra inom dressyren. Tråkigheterna är inte bara utmärkande för den "vanliga" dressyren, det finns dåliga exempel inom alla grenar av ridning. Akademiskt är inget undantag. Kunskap, lite sunt förnuft och med hästens bästa i fokus skulle man komma långt....

Jag gör själv fel flera gånger under ett ridpass, men nu för tiden har jag i alla fall kommit så pass långt att jag för det mesta kommer på mig själv. Då är det bara att släppa, börja om från början, lyssna på hästen och fråga på ett trevligare sätt.